Känner ni? Det hänger över oss. Det har varit på gång länge. Legat i luften, pyrt på ett oroväckande sätt. Det har varit obehagligt, men nu när det är här så känns det helt plötsligt lugnt. Det är okej. Det är hanterbart, men jag vet inte hur jag ska hantera det.

Jag pratar om Glamourama. Jag pratar om att blondinbloggarna äntligen har fått en helt egen tv-serie, dedikerad bara till att visa upp deras glamourösa liv. Vi får följa dessa däggdjur i deras naturliga miljöer, se dem jaga föda ("bakisbrunch" på sushi och bloody mary), vi får ta del av deras fortplantningsprocess ("det var inte Mr. Small-sex, det var Mr. Big-sex) och deras naturliga fiender (bilkörning och second hand-butiker).

Men givetvis är det fejk. Det är uppsmaskat som helvete och manuset är så onaturligt så att The Simpsons är mer trovärdigt. Och jag vet inte hur jag ska hantera detta.

Jag försöker att förneka att det är tillgjort, för jag vill så väldigt, väldigt gärna att allt de gör ska vara sant. Jag vill att de här tjejerna ska vara så som de är i programmet, att de ska göra samma saker och säga sina kommentarer ("Paris känns så rätt just nu") utan fusklapp. Jag vill gotta mig i den intellektuella dekadens som de står för. Jag vill skratta högt och raljera över den totala idioti de framför. Jag vill att det ska vara såhär. Men jag kan inte, för någonstans så vet jag att det inte är exakt såhär. Men jag vet inte var gränsen går, jag vet inte hur mycket som är färdigskrivet. Vad vet jag, de kanske är såhär?

Jag känner mig nervös, naken och rädd. Men jag tänker följa detta, för även om jag inte kan spy galla över dem offentligt, så kan jag i alla fall bli lite mysig inombords, i min förnekelse över deras manus.

Om jag kisar lite så ser det faktiskt ut som om det är på riktigt.