Det är den internationella kvinnodagen. Jag känner mig varken mer eller mindre kvinna, uppskattad eller förtryckt. Jag har som standard att inte tycka om jippon. Födelsedagar, julaftnar, studenter, påsk, kanelbulledagar och internationella kvinnodagar mördar mig. Skulle folk kanske testa att strippa, ta av sig sina jävla offerkoftor. Om nu kvinnodagen har funnits i hundra år, kan man inte tycka att den är lite omodern?
Jag är 19 år och tjej. Jag får rösta, jag jobbar (och får lön), jag går i skolan och kan både läsa och skriva, visst lite knackigt ibland men ändå, inte fan känner jag att jag vill ha en dag för det. Det är nog så självklart som något kan bli. Jag tycker om att laga mat och umgås med min häst, men backar med släp och besiktar bilar om det behövs, även om det kanske inte är det roligaste jag vet.
Sen tror jag at p3 har flippat i jämställdhetsrappakaljan idag, det är skrik om hur viktigt det är att vi vårdar våran kvinnodag och att sverige har en fantastisk feminismpolitik. Dom paralleliserar med att Göran Persson skulle kunna vara vegetarian även fast han är tjock och saknar dreadlocks. Jag förstår inte riktigt, men jag förstår att det bara spelas musik av tjejer. Att dom rotar i musikarkivet och trots att det är massa skit så ska det spelas för att det är en tjej som sjunger. Att det sen är män som tjänar pengar är nog i alla fall ingen som förstår. Skönt.

Så, antingen ska man uppskatta kvinnoidealet som rådde för 100 år sedan. Hem och diska och vispa idioter. Eller så ska man vara så manlig som möjligt och för att inte vara förtryckt göra saker som känns totalt oviktigt och tråkigt. För det är verkligen inte att vara förtryckt att göra saker som man inte vill bara för att visa hur fri och manlig man kan vara, om man bara vill.

Jag älskar förtryck, det driver oss att vara bittra och det driver idioter att skapa jippon. Och hur coolt hade det varit om allt vore bra hela tiden.